En dag på ett äldreboende kan följa samma mönster som en dag på ett sjukhus. Allt utförs på bestämda klockslag: frukosten serveras klockan 8.30, lunchen klockan 12 och eftermiddagskaffet klockan 14. Mycket kretsar kring att äta och att mata – precis som när man tar hand om ett mycket litet barn. Men medan den tidiga anknytningens och interaktionens betydelse vid omsorgen om ett spädbarn ständigt betonas, verkar det inte vara så många som bryr sig om interaktionen i livets andra ända.
Tänk om allt inte inte heller i äldreomsorgen handlar om att mata, utan också om att prata? I min forskning om interaktion i äldreomsorgen har jag mött många olika slags vårdare. Det finns vårdare som likt virtuoser använder både sin kropp och sitt språk för att göra situationen lättare för den som de matar. De sitter nära, håller om, talar om vad som ska hända – och den äldre gapar och sväljer med god aptit. Och sedan finns det andra som för skeden till den äldres mun utan att sätta ord på det som händer. Som tittar på klockan och suckar när den äldre till och med tuggar sin saft.
Det är lätt att förstå att det är behagligare för den äldre att bli matad av en vårdare som gör matningen till kommunikation. Men det är inte det enda. Forskningen visar också att personer som ser sitt arbete som meningsfullt är mer motiverade. Om en vårdare kan se matningen som kommunikation, i stället för en rutinmässig uppgift, kan det gynna både den som matar och den som matas.
